Som en ny människa

9 januari, 2014

Igår ”misslyckades” jag för första gången när det gäller skolan. Eller ja, lite frivilligt ändå, men trots det – ett misslyckande. Inte visste jag att jag skulle känna mig så otroligt lättad. Det känns som en befrielse att ha bestämt sig för att inte fullfölja delkursen och skicka in B-uppsatsen. Jag tar gärna emot ett U på grund av utebliven uppsats i det här läget. Den stress och den ångest jag haft på senaste har gjort att jag blivit en annan människa. Igår, efter handledarmötet, kände jag mig som pånyttfödd. Fri, lugn, stark inombords. Stark som kämpade men också stark som tog ett U och tackade för det. Samtidigt kändes det som att all luft försvann från mig. Jag blev helt slut i kroppen. Orkade knappt gå i trapporna upp till vår lägenhet. Det övermänskliga beteendet på senaste tiden tog ut sin rätt.

Kom hem och fick ett helt underbart besked, och kände att allt har sin mening. Ja, jag kommer behöva ta igen delkursen förr eller senare, men det löser sig, och det är inte bråttom alls. Från att vara inställd på att i en vecka framåt förbereda mig för opposition och stressa vidare har jag plötsligt fått en hel veckas semester. Riktig semester. Jag har varit ledig en del här och där, men jag minns inte sist jag var HELT ledig utan en enda sak som hänger över axeln. På de senaste fem somrarna har jag jobbat direkt när skolan slutat fram till skolstarten. På julen har jag haft arbeten som väntat på att bli skrivna. Nu är jag ledig. Alltså LEDIG. På riktigt. Det känns sjukt att jag ska få ”bara vara”. (okej, har fortfarande ett jobb att sköta men det ger mig noll ångest och snarare får mig att känna mig behövd. Det kräver inte heller så mycket kontorstid under min lediga vecka.)

Det här är en lyx som jag inte trodde var möjlig. Jag har planer på att låna bra böcker på stadsbiblioteket (jag som läste i snitt 1 bok/dag när jag var yngre, har de senaste 8 åren bara hunnit läsa ca 20 frivilliga böcker…), dricka te, hinna måla naglarna, bada badkar, titta på varenda dåligt tvprogram som går på dagarna, och promenera längs havet. Kanske träffa några vänner, baka bröd och läsa inredningsmagasin i timmar.

Tack för misslyckandet, det gav mig ett helt nytt liv!

Det där med att göra fel.. Eller att missuppfattas.

10 december, 2013

Under nog hela mitt liv har jag varit duktig på att slänga ur mig klumpiga kommentarer som låter taskigare än vad jag menar. Med åren har jag ju blivit medveten om min svaghet och försöker verkligen att tänka på det. Ibland sker det ändå, och vad ska man göra mer än att försöka förklara sig och sedan be om ursäkt. Men det som är otroligt ångestframkallande för min del är när jag anstränger mig för att inte kunna tolkas fel, och aktivt tänker ”jag undrar om detta låter för hårt, jag förtydligar med att jag inte vill trampa någon på tårna och utvecklar mig gärna”. När det ändå tolkas på fel sätt fel beror det antagligen flera faktorer som exempelvis att det är svårt att skicka med sitt eget tonläge i texten, att den andra personen är lättkränkt/konflikträdd och att jag fortfarande inte lärt mig helt att hitta en balans där jag vet vilken nivå jag kan lägga mig på när det gäller olika människor. Men att bli uppfattad på fel sätt (utifrån min synvinkel, alltså) ger mig sådana skuldkänslor och jag känner mig som en fruktansvärd människa. Jag skäms och får ångest av vara den personen jag är. Jag vill mesta av allt rymma. Bort från allt det jobbiga och helst aldrig behöva ta tag i det.  Allt detta känner jag, trots att jag ju egentligen inte menade det så som det uppfattades.

På många vis hade det varit lättare om jag hade fått kritik för något jag stått för. Då är jag i alla fall en hemsk människa ”på riktigt”. Nu har jag svårt att hantera det, då jag nästan vill kasta mig över på deras sida och kritisera mig själv, alternativt springa så långt bort som möjligt för att de ska slippa se mig. Samtidigt har jag provat rymningsmetoden, och det resulterar sällan i något gott. Det innebär snarare att man förlorar de man tycker om, och sätter sig själv i en ännu värre situation. Det är egentligen inte svårt att be om ursäkt för att man uttalar sig klumpigt, och det gör jag numera så fort jag märker att det landat fel. Men, min ångest sitter fortfarande kvar i månader efter, och jag är livrädd för att personen jag bryr mig om ska ha ändrat uppfattning om min som människa och se mig som dålig.

Detta inlägget är främst skrivet till mig själv, för att jag behöver utvecklas. Jag måste lära mig två viktiga saker när det gäller detta.
Amanda:
1. Läs igenom allt du skriver med en arg ton i huvudet också och se hur det låter. Tänk på att du inte vet hur den andra läser din text.
2. Har du bett om ursäkt, och gjort det du kan, då är det okej. Då är du inte så dålig som du känner dig. Det är okej att göra misstag, och förhoppningsvis är dina nära och kära så pass bra människor att de går vidare utan att se dig som en sämre person. Du blir en bättre person genom att ångra dig, och stå för det. Men att ha ångest och ständigt tryck över bröstet hjälper ändå inte din relation att stärkas, och ångest är inte lika med ånger.

Bra.
Tre djupa andetag.
Du är inte död än, vilket betyder att du inte är en fullärd människa.
Fler misstag kommer du göra, och det får du lov.
Ditt värde som människa består.
Kram.

Muskelknutor, håll ut!

12 november, 2013

Snart sover jag i en Jensensäng. Min rygg skriker och min inredningsgen längtar efter den! Vår fina, fina säng. Herregud, exakt när blev jag vuxen egentligen? Från att gå till Vagabondbutiken och köpa skor till att gå och prova ut lyxsängar och sedan lägga en beställning? Läskigt.

I helgen var Alma här och sov. Underbart att få vara tre.

Lite mer vi i livet

1 november, 2013

Idag är det den första november och för mig betyder det att jag börjar min nedräkning. Pirr i magen och längtan i hjärtat. Jag är mer redo för hösten än någonsin. Eller så ljuger jag nu, jag tror faktiskt att jag alltid älskar hösten och hela julen, men direkt efter nyår tycker jag det borde bli vår och det brukar ju tyvärr ta ca tre månader av gråskala, mer än vad hösten bjuder på. Hösten infaller alltså först i januari! Eller så kanske man som skåning snarare ska acceptera att vinter inte innebär snö, utan ”höst”.
Hur som helst, den faktiska hösten ser jag fram emot och tänker omfamna den. Den innebär ju ett nytt liv för mig!

Vänskap behöver inte tillgjorda människor

29 september, 2013

Vill blogga oftare, men har inget att dela med mig av längre. Eller jo, men det blir inte av på något sätt. Tänker flera gånger i veckan ut inlägg i huvudet, tänker att jag borde uppdatera, men så händer det bara inte. Sedan går tiden och det känns inte aktuellt att skriva om något som hände för två veckor sedan. Men idag tänkte jag ändå göra det, för det har snurrat i min hjärna så länge nu. Emilie, min käraste BelgienEmilie, var här och hälsade på mig för några veckor sedan. Det är en så sjuk känsla och omöjlig att förklara när jag träffar henne. Hon påminner om ett helt annat liv som jag en gång levt. Och med hennes närhet har jag  möjlighet att göra entré in i den världen igen trots att vi befinner oss på en helt annan plats och i en annan tid. Det är härligt att få hälsa på mig själv av Belgienversionen. De där tjejerna tog fram något i mig som ingen annan gjort och som nog ingen kommer kunna göra igen. I Belgien är jag en annan människa. Härligt att tänka att man kan få leva i olika versioner av sig själv, men också sorgligt att det är så svårt att kombinera dem. De snarare turas om.

När det var dags för hemfärd för hennes del så stod vi på centralstationen, och jag kunde inte riktigt tycka det var synd att hon skulle åka. Observera, det beror inte på att jag inte kommer sakna henne otroligt mycket och längta tills nästa gång vi ses! Snarare var det så att vi sagt hejdå till varandra såååååå många gånger att jag inte förstod allvaret i detta farväl. Flera gånger i veckan under ett helt år hoppade jag ut hennes bil utanför mitt hus, sa god natt och ses imorgon. Inga långa hejdå behövdes, för vi sågs varje dag. Precis varenda dag. Därför, där på centralstationen, så kunde jag inte riktigt säga hejdå på riktigt. Jag kunde inte ta in att det faktiskt kommer dröja lång tid tills nästa gång vi ses. För det känns så självklart att säga hejdå till Emilie. Det är en vardagssak och det behöver man inte ta vara på. Märklig känsla, lite synd att jag inte njöt av hejdå:et bättre, men det är något vackert i det också. Vi är så vana vid varandra att även om det numera går ett halvår mellan varje besök så känns det som vi sågs igår. Fina Emilaj.

Tar en risk nu

8 september, 2013

Så skönt med höst! Äntligen kan jag titta på tv kl 20 utan att solen bländar hela skärmen, använda sjalar och sova med täcke utan att svettas ihjäl. Men förutom det typiskt ”höstiga” så tycker jag att hösten är betydligt tryggare än sommaren. Den innebär rutiner, ett lugnare tempo och man är nöjd med det man hinner med till skillnad från sommaren då man endast tänker på det man inte hinner med.

Den här helgen har P varit borta. Saknar honom såklart, men betydligt mer än vad jag trodde jag kunde bara för några månader sedan. Tänk att detta var vår tredje sommar tillsammans. Första sommaren var jag en skadad själ som inte var mottaglig för någon kärlek överhuvudtaget. Andra sommaren lekte jag väl mest bestämd och tuff och hade bara bestämt att det inte skulle vara vi. Denna sommaren hade jag tillslut gett med mig. Inte gett med mig för att han tjatat, utan mer gett efter för mig själv. Jag lät mig tycka något när jag var med honom, inte bara blockera. Det är ju skitläskigt att tycka om någon på riktigt. Så riskfyllt. Jag hatar att ta risker om det inte innebär att jag, ensam, fortfarande har full kontroll. Jag är lyckligt lottad som sprang in i den där killen som senare väntade på mig i två år. Som visste att det skulle bli vi förr eller senare. Två år. Det är romantik mer än alla rosor och chokladaskar som finns.

Snart drar jag till Finland

21 augusti, 2013

Denna veckan är det Malmöfestivalen. Det tredje året i rad tillsammans med Peter. Ändå är Malmöfestivalen ett så tydligt tecken på vart jag befinner mig i livet. En gång om året stäms det av. När man var liten gick man där med pappa och mest åt godis. Sedan gick jag där som nybliven tonåring med mamma och lyssnade på Agnes och var helt till mig för hon kom från favoritprogrammet Idol (som jag dock fortfarande blir lite väl exalterad över att det börjat igen..). För två år sedan var jag där och röjde loss. Festade som om det inte fanns en morgondag och med en opackad väska fast jag skulle flytta utomlands tre dagar senare. Och igår stod jag där med min snubbe, och min kära familj och njöt av Petra Marklund. Ingen alkohol i kroppen och efteråt köpte vi brända mandlar. Det går snabbt mellan åren, men jag älskar det. Jag älskade mitt liv för två år sedan när allt snurrade och vart jag än vände mig stod det en söt kille som man fnissade åt. Men jag älskar mitt liv precis lika mycket nu. Tryggt, mysigt och framförallt noll bakfylla dagen efter och varje gång jag slipper vakna upp sur och med huvudvärk så tackar jag för att den perioden är över. Inte därmed sagt att jag inte tycker om att festa, eller att jag aldrig mer kommer dricka alkohol, men det är skönt att helgerna inte längre går ut på att bestämma vilken nattklubb man ska besöka.

Jag ser fram emot att besöka Malmöfestivalen nästa år och nästkommande år därefter. Undrar hur mitt liv ser ut då? Vem kommer jag vara där med, vilken musik kommer jag lyssna på? Hur många år kommer det dröja innan jag är en av dem som kör på folk med barnvagnen? Eller när jag står där med min tonåring och lyssnar på en nykläckt idol från tv? Antagligen några år kvar..

Hoppas det blir mot Köpenhamn

30 juli, 2013

Idag är dagen då jag insett att citytunneln går precis, verkligen precis under min lägenhet. Så om det blir jordbävning eller liknande så hamnar jag alltså på ett tågspår. Bra att veta.

En ny Persson

1 juli, 2013

Jag har flyttat in på Google för tillfället. Känner mig som Belgien-Sara nästan. Kollar på repriserna av Big Brother som kommer ut på tv4 igen under sommaren, och får återigen Belgienfeeling. Det var en parantes, för jag tänkte fokusera på mitt nya googlebeteende. Jag förstår ju att vissa människor allt som oftast tagit Google som det första alternativet och om jag minns Saras beteende så var det även någon form av slö-googlande (?). Om man inte har något att göra så passar man på att googla lite. Väldigt spännande på ett sätt, för jag själv skulle inte komma på något att fylla den där tomma rutan med ord om jag inte undrade något speciellt. Vad jag än skriver i den rutan så skulle jag få svar, men det är kanske precis det som gör att jag istället inte kan komma på något alls. Det blir för stort för att greppa.

Men som jag sa i början så har jag nu, eller ikväll i alla fall, fyllt den där rutan frenetiskt med olika kombinationer av ord och i timmar skrollat upp och ner och tryckt mig in på sidor. Slö-googlandet har jag inte riktigt lärt mig än, utan ikväll har jag haft så mycket jag plötsligt känt att jag måste få kunskap om. Viktig kunskap. Ett axplock av vad jag ikväll har googlat, helt seriöst och med ett sting av ångest i bröstet tills jag fått klarhet i det hela, är:
-Hur gör man när man inser att man är gravid? Vem hör man av sig till? Det är ju inte som att mödravården förstår när kvinnor blivit gravida och automatiskt kallar till ultraljud och liknande.
-Var jag hittar det finaste matsalsbordet, garderoben, lyxfåtöljen och balkongmöblerna. Ja, och såklart, soffbordet, golvlampan, sänggaveln och soffan.
-Hur man matchar vigselringen om man vill ha en förlovningsring med en stor diamant.
-Varför man inte får äta lök när man ammar. (Och för de som känner mig så vet ni ju att jag ändå hatar lök..)
-Ekonomi. Kan inte undvika det längre. Jag måste förstå hela ämnet, men fy vad pengar är tråkigt.
-Klänningar.

Att inte vara perfekt är perfekt

30 maj, 2013

Livet är ju faktiskt väldigt bra just nu. Det kanske inte märks de få gånger jag gör avtryck här inne, men faktum är att jag känner mig lycklig i det stora hela. Idag var jag på ett möte på jobbet och denna sommaren kommer jag få ännu större ansvar. Imorgon ska jag sitta i radion och prata om mentorskap och vad det betyder för samhället. De senaste veckorna har jag stått mycket inför publik, både på engelska och svenska har jag föreläst om  Näktergalen. Jag har tuggat igenom mig all tung litteratur på engelska om ”internationell politisk ekonomi” och nu kan jag snart allt om finanskriser och om världskrig. Jag är stolt över mig själv. Jag är också stolt över hur mycket jag har jobbat med mig själv denna våren och tagit tag i stora jobbiga saker. Det är som att spruta alsosprit på infekterade sår. Det gör jävligt ont precis när man bestämt sig för att ta tag i skiten, men när det väl är gjort så läker de på riktigt.

Nu har jag tyvärr inte tid att skriva mer. Peter väntar i bilen utanför, vi ska till västra hamnen ikväll.
Puss!